Fall hard – bounce high

Jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande från utmattningsdepressionen att jag nu ser när andra är på väg åt samma håll som jag var. Jag önskar att jag kunde säga något till personen, något som gör att den klarar sig undan, men jag vet inte vad och jag vet inte ens om det går.

Det tog mig mer än 15 år, från starten till att det small, att fatta vad som skedde och vad jag höll på med som jag borde låtit bli. Det tog mig mer än halva mitt liv att inse att jag inte levde som jag borde. Jag fick många tecken på vägen men jag fattade inte vad de var för något, sjukdomar, migrän, milda depressioner osv. Det krävdes en rejäl smäll för att jag skulle fatta på riktigt. Jag insåg ju när jag t.ex låg där i feber att jag måste ändra något men sen halkade jag in på fel spår igen. Om jag går tillbaka till gamla vanor nu så dräneras jag på energi, blir irriterad på allt och alla och tappar lusten för det mesta. Jag har inget val än att hamna på rätt. Och det är ju bra 🙂

När jag nu ser andra bete sig som jag gjorde i många år innan så står jag och tittar på och dessutom på avstånd för att inte dras med själv. Jag har inte energin längre att vara nära en sån person, Jag dräneras. Jag kan inte hjälpa personen i fråga för den personen behöver nå sin botten för att förstå sin egen situation och ändra sitt liv.

trampoline

 

Författare: Erica Tornvall

Mom, fitness addict, minimalist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s